Att vilja vara som de flesta – då kan vi påverka klimatändringen
Forskning visar att när beteende delas av många och därmed ger grupptillhörighet är det lättare att påverka människors vanor. Det är svårare att enbart med information om rätt och fel påverka folks beteende. Om till exempel många på en arbetsplats cyklar till jobbet är det mer sannolikt att du själv tar upp vanan.
Fråga: Jag gav mina goda vänner en trevlig bok om tågresande i present nyligen. De brukar resa till Italien flera gånger per år och flyger alltid. Jag tänkte att det skulle vara intressant för dem att läsa om hur man kan ta sig ner i Europa på andra sätt. Men till min förvåning tog de illa upp, de kände sig anklagade. Jag blev sårad och är nu orolig att vår vänskap sätts i gungning. Varför är det så känsligt att tala om klimatfrågan?
Missförstådd
Svar: Vi är nog många som känner igen oss i det du beskriver. I vissa sammanhang krävs det mycket mod att prata om klimatfrågan. Vi kanske riskerar att bli uteslutna ur gemenskapen om vi tar upp ämnet. Vad gör frågan så laddad? Några delförklaringar ska vi ta upp här.
Den starka reaktionen kan ibland ha att göra med att vår samtalspartner har motstridiga känslor inför klimatfrågan, dvs bär på en ambivalens. Om man känner ett visst inre gnagande kring att man gör det klimatovänliga men ändå fortsätter göra det, så är man känslig för påpekande utifrån. Man försvarar något man hyser ett litet obehagligt tvivel inför och då tar man i, för att övertyga den andre men också sig själv.
Det handlar ofta om vanor och beteenden som man håller kära och som man laddat med tankar som ”detta är jag värd”, ”nu ska jag unna mig”, ”detta är belöning för mitt slit”. Och det är svårt att avstå från sådant som är så positivt laddat, i synnerhet om man inte ser något attraktivt alternativ utan bara ser förlust av något lustfyllt. Vi har svårt att ge upp sådant vi investerat tid, pengar och engagemang i och som vi ibland också ser på som en del av vår identitet.
Det kan kännas som ett oöverstigligt berg att ändra sina vanor. I GP sön 16 april intervjuades Erik Sterner, forskare vid Chalmers. Han tipsade om att bryta ner förändringen i mindre delar. Han säger: ”Det kan låta väldigt mycket att exempelvis halvera utsläppen till 2030, men tänker man på att det innebär en minskning på nio procent per år, känns det inte lika svårt. Som privatperson betyder det att jag minskar mina utsläpp med knappt en tiondel. Att äta nio i stället för tio hamburgare i månaden till exempel.” Han fortsätter: ”Det är också viktigt att tänka på att eftersom effekterna av våra utsläpp är så långvariga så har varje minskning vi kan göra en långvarig positiv effekt. De utsläppsminskningar vi lyckas göra har alltså betydelse för många människor under väldigt lång tid framöver.”
Vi lever i en tid när materiell framgång och konsumerande värderas högt. Men när vi tittar på vad forskning säger om vad som ger oss lycka så hamnar annat högst upp på listan: att umgås med människor som vi trivs med, att slå av på takten – om ekonomin tillåter kanske arbeta mindre – och att ägna oss åt något som är meningsfullt. Det som är bra för oss går fint ihop med det som är bra för klimatet och därmed planeten!
Källor:
GP 230416 och DN 230418 och ”Klimatpsykologi” av Kali Andersson m fl